Tisdagen den 4 augusti 2009 vaknade jag tidigt som vanligt, jag har fått tidiga vanor här eftersom jag lägger lille Johan att sova på kvällarna... oftast somnar jag före honom.
Jag var kissnödig på morgonen och gick på toan, visslade och mådde bra, glad som en lärka i sinnet... men, jag tittade ned och vad såg jag... familjelyckan var alldeles gul och blå och det var inte Sveriges flagga som jag höll i min hand.
Jag satte mig ned och började grubbla, vad har hänt? Hur kan det här ha gått till, jag som är så blyg att jag rodnar vid blotta tanken på en vacker tjej.
Kan det vara hunden jag klappade på huvudet, har jag skurit mig på någonting, blivit myggbiten... vet inte hur det här har gått till men nu har jag fått ADIDAS.
Knäpper mina händer och ber högre makter om förlåtelse för allt ont jag har gjort och för allt ont jag ännu inte har hunnit göra... nu är det kört för pappa Göran... och hur skall jag våga säga min fru att det är slut på kärlekslivet?
Vad skall jag göra nu, mamma sover ännu och jag känner mig så olycklig. Ok, jag går till apoteket här på Koh Tao och köper en antibiotikakur, kanske det kan vara till någon hjälp. Så jag promenerar iväg 300 meter och stiger in... starkaste antibiotikan ni har tack, kosta vad det vill.
Apotekaren sägar att det går inte, du har inget recept... men hon frågar vad som har hänt. Jag får inte fram ett ord men tittar ned, hon ser på mig och efter en stund ler hon, snabbtänk som hon är.
Du skall till doktorn säger hon och lyfter på telefonluren. En halvtimme senare ligger jag på undersökningsbordet... fröken doktor gapskrattar, säger att jag har det största blåmärket hon någonsin har sett på familjelyckan... då kommer jag ihåg, det var Johan som råkade grabba tag i det som jag har under mina tunna shorts när vi sparkade boll på stranden föregående dag, kommer ihåg att jag vek mig dubbelt av smärta :)
Kanske Johan ändå kan få en lillasyster, Julia skall hon heta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar